En utmaning…

Läste idag någonting som jag gärna vill dela med mig av – ett ”öppet brev” från ett par författare som ger en känga åt sina ”kollegor”.
Att jag vill att du ska läsa det här – om du alltså tillhör de (tämligen få) som riktigt ordentligt bryr dig om buss- och kollektivtrafikens framtid – så är det för att jag tycker att vad som förs fram i texten (om de finlitterära) kan direkt överföras till – hur ska jag nu uttrycka det – jo jag tar till med: ”det fina folket inom buss- och kollektivtrafiken”.

”Har författarna glömt bort äventyret?” – är rubriken till det öppna brevet. Och ingressen säger:
”Litteraturen skulle kunna bli angelägen för andra än de redan inblandade om man slutade att skåda inåt mot sig själv och i stället ägnade sig åt äventyrsberättelsen”.

Funderar så det knakar i försök att finna ett relevant ord från ”vår bransch” som skulle kunna ersätta ordet äventyr i rubriken. Kommer just inte på något. Men en irriterande känsla inom mig pockar bestämt på uppfattningen att det ”fina folket” inom buss- och kollektivtrafiken har glömt bort – någonting.
Men nog f-n önskar jag att de ”slutade skåda inåt mot sig själva och i stället ägnade sig åt att skapa en ”berättelse” som gör kollektivtrafiken minst lika populär som – Melodifestivalen.”

Så här skriver författaren (Michael Mortimer) av det öppna brevet om den egna branschen:
”En annan sak bidrog också – den finlitterära branschen, om jag får kalla den så. Låt mig, som varit inne i centrum av den där branschen, avslöja några hemligheter om den för dig: den består av välvilja, passion och kreativitet, men också av ett besynnerligt virrvarr av lojaliteter, trender, positioneringar, prisutdelningar och ängsliga konsensustankar kamouflerade till fritt tänkande och uppriktig smak. Branschen är dessutom väldigt, väldigt intresserad av – sig själv.”

Om du tar bort orden ”passion och kreativitet” i den texten så kan den lätt direktöverföras på ”fin-kollektivtrafik-branschen”. Välvilja? – jodå massor…

OK – här kommer utmaningenläs det öppna brevet och se om du har samma sinnelag som jag och – som jag – förmågan att se (läsa) saker som inte står där…

Vilket jag – till att börja med – en aning betvivlar. Där jag mer starkt betvivlar att där finns så värst mycket engagemang för sin bransch – bland branschens runt 25-tusen ”anställda”.
Hur ska man (jag-vi) annars förstå att lusten att påverka är näst intill – NOLL.
Från att jag blev redaktör för Svensk Omnibustidning år 1983, plus 18 år med tidningen Bussbranschen, och fram till i dag har jag – sammanlagt – till tidningarna fått färre än trettio (30)  ”insändare eller debattinlägg” från branschfolk som visat intresse för att vilja vara med och påverka sin egen bransch. Under 30 år alltså…
Och suckar i ett slags vemod över att inte ens en (1) procent av branschens folk känner sig manade att – i media – delta i branschens utveckling.

Ingen kan heller påstå att intresset för att delge sina ”funderingar” syns på de få hemsidor som branschen erbjuder.
Och var finns den levande debatten på Bussbranschens Riksförbunds hemsida?
Lika osynlig som Tomten på Midsommarafton.

santa

Ooops – det kan ju för f-n bero på att de inom branschen uppfattar sig verka inom det ”perfekta äventyret” – den svenska buss- och kollektivtrafiken.
Tänkte först inte på det…

Men så från ingenstans poppade upp en ”grej” från min bror ”Jag har ingenting emot incest bara man håller den inom familjen”.

Annonser
Det här inlägget postades i Buss- och kollektivtrafik, Bussföretag och busschaufförer, bussresearrangörer, Bussresor- och busstrafik, Busstidning, Bussturism, Bussturism och bussresenärer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s