Incitament?

Läser en mening i dagens utgåva av Fokus (Sveriges nyhetsmagasin) som inte riktigt vill lämna  mig i fred. Så här står det i en artikel skriven av Johan Anderberg:
”Incitament brukar definieras som något som stimulerar önskvärt tänkande”.
Önskvärt tänkande – mumlar jag, och försöker komma på vem som (då) ska kunna sägas stå för (definiera) det önskvärda i det tänkandet.

Vidare:
”Flera politiska reformer är också uppbyggda så att medborgarna har morötter (som påverkar) att handa rätt”.

Inom kollektivtrafiken försöker man ju genom (visa på) olika incitament (morötter) få fler att ställa bilen (mest) och kliva upp i bussarna. Går väl så där – vill jag gärna tycka. Men visst vill jag skriva att jag tycker det är  lovvärda och positiva försök. Och ser gärna fram emot kommande ännu bättre morötter

Däremot reser sig taggarna när man försöker påverka (mig) genom att försöka ge mig ”dåligt samvete” med t ex moraliska argument som ”tänk på miljön” – eller ekonomiska argument ”det är så mycket billigare och så slipper du köra. Och du slipper sitta i bilköer”.
Där det sista är det som stör mig mest. Som alltid (när det gäller mig själv) så är jag alltid klart benägen att betala lite extra för ”bekvämlighet”. Och där vinner bilen alltid över busstrafiken.
Dessutom – jag älskar att köra bil.
Och snälla ni inom kollektivtrafiken som så ivrigt och urskiljningslöst vurmar för busstrafik; alla bor inte i storstäder – så här i Vingåker – skulle det av lokalredaktören skrivas en ”stoppa-pressarna-artikel” i Katrineholmskuriren (med sina Vingåkerssidor) om där uppstod en bilkö – på Storgatan – som var längre än fem bilar.
Inte heller när jag för några år sedan bodde i Västerås upplevde jag någon gång att där fanns bilköer som på minsta sätt hindrade en behaglig och snabb bilresa inom staden.

Och så här – en fredagskväll och efter en god middag – vad skulle det kunna finnas för incitament som skulle få mig att välja kollektivtrafiken framför bilen när jag t ex om tisdagarna far till Katrineholm för att spela bowling? 25 km bort.
Finns inga. Bussarna går för sällan och jag vill heller inte släpa på ett 12-kilosklot i två kilometer för att komma från busshållplatsen till bowlinghallen. Dessutom – efter bowlingen är vi 12 personer som umgås ”socialt” över en fika och det vill vi kunna göra (färdigt) utan att behöva snegla på en busstidtabell.
Hur mycket än miljön påverkas av detta…
Inte heller kan förstå att det finns någonting (incitament) som skulle kunna få mig att inte välja bilen när jag 07.00 i morgon bitti (med en kompis) sätter mig i den för en resa till Umeå – med ett snabbt stopp i Hörnefors – för att lämna över en större mac-dator med stor fristående bildskärm, en vevgrammofon, ett par trasmattor och lite annat smått och gott till en bekant.
Vad skulle kunna det kunna finnas för incitament som skulle kunna överträffa – en 725 km lång skön bilkörning – vare sig gäller bekvämlighet, körglädje eller ekonomi?
Svar – inget.

Annars är jag mycket nöjd och tacksam för att där finns kollektivtrafik – om/när jag behöver den. Och jag önskar den all framgång.
Amen.

 

Annonser
Det här inlägget postades i Buss- och kollektivtrafik, Bussföretag och busschaufförer, bussresearrangörer, Bussresor- och busstrafik, Busstidning, Bussturism, Bussturism och bussresenärer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s