Nostalgi och lite annat…

Måndagsgodis:
Man kan se på livet på olika sätt – funderar jag denna måndagsförmiddag. Till exempel att se på just på hur man värderar – måndagar. Om jag fick vara med i en omröstning om vilken veckodag jag gillar mest skulle jag klicka på – måndag.
Anar att jag därmed tydligt skiljer mig från den del av mänskligheten som mest verkar stöna av olust inför tanken att behöva vakna en måndagsmorgon.
Bah – säger jag bara – och ser framför mig alla de människor som ger ansikte åt (det negativa ordet) – måndagsexemplar
Se där – då fick ni veta det.

Paraplyer:
Läser en artikel på bbc.com som har ungefär rubriken ”Går det att vidareutveckla paraplyer?”
När jag läste den rubriken så började jag att kraftigt le för mig själv och gnuggade händerna av förtjusning inför den tacksamma hjälpen att här ha fått ett ämne att skriva om.
För – som vanligt när jag läser saker och ting – så poppade nu lätt mina funderingar över till en liknelse – här alltså – mellan paraplyer och buss- och kollektivtrafik.

OK – enligt BBC har paraplyer funnits i mer än 3000 år och nu har unga designers gett sig på arbetet med att försöka utveckla – ska väl läsas som förbättra – paraplyerna. Som sägs finnas i över 5000 olika modeller på marknaden.
BBC skriver: They get lost. They poke people in the eye. They misbehave on windy days.

Vad jag minns äger jag inget paraply. Tydligen lever jag ett sådant liv att jag klarar mig gott utan att äga ett. Vilket klart – i mitt fall – kan liknas (överföras på) med mitt förhållande till kollektivtrafik.

Nåväl – när jag läste rubriken till BBC-artikeln så kom mitt leende mycket från min första tanke (?) – liknelse – i en snabbt uppkommen jämförelse där jag mumlade till mig själv ”Möjligheten att kunna utveckla paraplyerna genom att uppfinna något revolutionerande känns lika svår som att tänka sig som att det skulle kunna ske inom kollektivtrafiken”.
Eller för att travestera vännen Persson: ”Det känns väl lika sannolikt som att Erik Hamréns landslag skulle komma ut på planen och ha en spelidé”.
Men – kommer jag på – nu vet jag ju inte om det har funnits kollektivtrafik lika länge som paraplyer. Å andra sidan – varför skulle just det påverka den nuvarande nivån på kollektivtrafik

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Men hallå – jag är glad för mänskligheten i stort – att där finns både paraplyer och kollektivtrafik för den som finner fördelar och behov av det.
Så där är jag väldigt storsint till min läggning – och nickar också förnöjt över att evolutionen och ”kapitalismen och demokratin” har skapat ett sådant samhälle att båda sakerna har kommit till och kunnat utvecklas till sin nuvarande höjd.  🙂

Nostalgi:
När jag satt där – nu med en extrafika och lussekatt – och lät tankarna om buss- och kollektivtrafik passera så smög sig fram en känsla av just – nostalgi. Positiv sådan vill jag berätta – för jag har faktiskt varit anställd inom kollektivtrafiken under många år.
Redan som 16-åring började jag jobba som konduktör på ”Södertörnsbussarna” – som hade trafik mellan Skanstull och ut mot Smådalarö. Då gick man runt i bussen med sin konduktörsväska och tog betalt av passagerarna. Och emellanåt lastade man av bröd- eller medicinlådor vid vissa hållplatser. Ett fritt och skönt sätt att jobba på.
Suck – en härlig tid…

Som följdes av – som jag ofta framhåller som – ”mina bästa år i livet”:
Först – 11 månader på Arméns Hundskola – där jag efter muck i mars 1968 hade turen att genast få anställning vid Stockholms Spårvägar.
Som konduktör på spårvagnslinje 16 mellan Slussen och Mälarhöjden.
Där jag som konduktör – på släpvagnen – också gick omkring och tog betalt av resenärerna.
Suck – en härlig tid…

Som emellertid blev ännu bättre då jag våren 1960 blev erbjuden att få utbilda mig till –  TADA – spårvagnsförare. I augusti samma år klev jag upp – med en pirrande spännande känsla av förnöjsamhet – i en Mustang vid Tegelbacken för att för första gången ta ett pass genom att köra mot Karlaplan på linje 2.
Suck – en sådan underbar tid…
Som avslutades lite i moll år 1967 när spårvagnstrafiken lades ned.

Det som fick mig att sätta mig här vid datorn och börja skriva var att jag kom att tänka på de många samtal min broder Kenneth och jag haft genom åren. Där vi på senare tid allt oftare hamnade i nostalgiska funderingar. Och inte minst i vår hyllning till den ”varma korven” som så ofta gjorde våra unga liv så behagliga.
Jag kan fortfarande minnas hur underbart det var att känna den lockande doften från ett korvstånd – som emellanåt hade större dragningskraft än de unga damer man mötte – där man flanerade runt i Stockholms city om kvällarna.
Speciellt förtjusta var vi i de korvgubbar som hade låda på magen – som med en elegant svepande rörelse lade senap på korven…

Korvlåda

En tid jag minns med stort välbehag.
Men tider förändras och numera är det glest mellan korvstånden – om de ens finns några kvar av den gamla sorten. Nu heter det inte längre korvstånd utan Gatukök. Om det nu inte har kommit ytterligare något modernare ord som jag inte känner till.
För – jag är sedan länge ingen besökare hos de moderna gatuköken som mest osar av gammal överstekt hamburgare. Liksom jag inte heller längre är någon ofta sedd besökare i den moderna kollektivtrafiken.
För  – finns där inte korvstånd och spårvagnar då får det vara…

Precis som det nu får bli med den här spalten – dags att runda av.
Det var bättre förr. Nå, åtminstone roligare…

 

 

 

Annonser
Det här inlägget postades i alla, Buss- och kollektivtrafik, Bussföretag och busschaufförer, bussresearrangörer, Bussresor- och busstrafik, Busstidning, Bussturism, Bussturism och bussresenärer. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s